Text jag skrev på jogg.se för några år sedan. Fortfarande nöjd med den...

Förut. Innan barnen dök upp. Innan jobbet och pendlingen tog allt tid. Men nu ska du ändra på det. Äntligen. För du mår inte bra. Du börjar bli lite äldre. Redan 40! Och lite till? Halvvägs i livet. I bästa fall. Ungarna klarar sig äntligen rätt bra själva. Och du har tappat dina snygga muskler du brukade ha. Du känner valkarna här och där. Magen. Och du är trött och hängig.

Så, du köper ett par billiga skor och enklare löparkläder och springer en sväng på helgen. En liten sväng. Bara några kilometer. Men det fixar du inte. Du måste stanna och hämta andan. Går en liten bit. Springer sista biten. Kommer hem svettig och som segrare - du gjorde det! Hej nya liv! Men det känns helt trasigt. Du fixar inte några ynka kilometer. Du som brukade springa 5 kilometer på tid för.. ja.. det var väl 20 år sedan.

Nästa helg ett nytt försök. Den här gången ska det gå bättre. Dessutom har du skurit ned på sås och potatis. Ätit sallad på lunchen. Skrytit på fejjan och fått många likes. Du sticker iväg på din lilla runda. Med samma resultat. Och det går vidrigt långsamt. Anfådd, utmattad. Du skäms och fattar inte hur det har blivit så här. Du hade ett mål - göteborgsvarvet, midnattsloppet... men du skiter i det nu. För det kommer inte att funka. Det vet du.

Nu har du tur för din partner vill ha en lite piggare människa vid sin sida, och bryr sig faktiskt om din hälsa, så han eller hon knuffar ut dig nästa helg och ger dig massor med beröm. Du tycker det känns som att bli klappad på huvudet och hatar det. Men du springer för det är skönt att komma iväg en liten stund från vardagssysslorna. Bara därför.

Fjärde helgen börjar det kännas skönt, du börjar längta efter din lilla runda. Du fixar inte att springa hela men det gör inte så mycket - du är här på avkoppling. Och du märker att du mår bättre efteråt. Lite mera fokuserad och mindre morrig.

Din partner är envis. Efter några veckor springer du plötsligt hela rundan. Behöver inte stanna en enda gång. Du kommer hem chockad. Hur gick det här till? Någonting har hänt. Några veckor efter det är du inte så trött när du kommer tillbaka, det gör inte ont längre, det är inte längre en massiv ansträngning och du måste inte hyperventilera sista biten. Fantastiskt tycker du. För det är bara du som vet och förstår känslan. Nu kan du det här! Ingen behöver jaga ut dig genom dörren längre.

Du börjar nu fundera på hur snabbt du skulle kunna springa din runda. Du börjar fundera på hur du kan bli snabbare. Du läser på nätet om "intervaller" och man ska springa jättefort och vila och jättefort och vila. Du provar en helg och du ska hålla ut i 60 sekunder men det går bara inte för det svartnar för ögonen när du springer och man ska göra fem repetitioner men det känns som ett skämt.

När du springer din vanliga runda nästa helg är du en minut snabbare. Märkligt, tänker du, det verkar som om intervaller fungerar. Nästa gång kör du fem repetitioner, tar ut dig fullständigt, och skriker de sista metrarna på intervallen. Här ska springas fort! Du köper en enklare begagnad löparklocka med GPS och laddar upp dina rundor på Endomondo, Runkeeper eller Strava. Du är väldigt stolt och delar till fejjan och twitter.

Nu ser du plötsligt andra löpare och deras kilometertider - många ligger kring 5 minuter. Dina är på 6.30. Det kan inte vara rätt. Du provar att springa i feminuterstempo och tappar andan efter en kilometer. Går en liten bit och joggar vidare i 6.30-tempo. Det är så det får bli. Du är inte snabbare än så.

Hemmarundan har stabiliserat sig på¨en viss tid, du har hittat ett bekvämt tempo och din löprunda är en del av din helg. Dessutom har du gått ned några kilo i vikt och får mer sängtid med din partner eftersom du inte är så himla trött hela tiden. Livet är skönt. Det var hit du ville. Din granne har sett dig springa och vill hänga med ett varv. Det går bra men han kroknar efter halva och måste gå. Det känns ganska bra någonstans, tycker du. Fast det säger man inte.

Nu är du värd ett par nya skor och lite löparkläder. I affären ser du en inbjudan till Midnattsloppet/Göteborgsvarvet/etc. Nu kommer du ihåg - det du inte trodde att du kunde springa. Men det är ju bara 10km, tänker du för dig själv. Din hemmarunda är 5-6 kilometer.

Dina nya skor och du provar två varv nästa helg - och plötsligt går det bra att springa 10km, fast de sista tre gjorde ganska ont. Du är chockad och fnittrig av glädje. Nu ska jag visa världen tänker du och anmäler dig till Midnattsloppet/Göteborgsvarvet/etc. Du ska ha en medalj.

I tidningen Runners World läser du 12-veckors träningsprogrammet för hur man förberder sig. Du googlar om sportdryck och skavsår och tejpade bröstvårtor och kollar youtubeklipp och kan inte riktigt förstå att du kommer att vara del av denna böljande massa av kroppar som rör sig framåt. Nedräkningen har börjat och du matar ut dina framsteg på Instagram, fejjan och twitter.

Du märker att träningsprogrammet i Runners World inte går jättebra att följa för den som har ett liv med barn och jobb och middagar, men en hel del pass får du in. Nytt för dig är korta snabba pass i veckorna och de lite längre långsammare till helgen.

Tävlingsdagen kommer du tidigt och går runt i någon timme med din nummerlapp och jämför dig med andra löpare som skrattar, ryggdunkar och byter om. Löpare. Ja. En märklig känsla av att vara del av en ny gemenskap smyger sig in när du går runt på startområdet. Löpare. Det är du. Och nu ska krafterna mätas. När starskottet brinner av för din startgrupp dras du med av de andra löparna, går ut för hårt och tappar andan efter halva loppet. Benen känns som trästockar, jättemånga springer om dig men du forcerar dig i mål på 58 minuter. Du minns inte så mycket från loppet men du har en medalj och har just sprungit milen under timmen. Du tror inte det är sant.

Då var det klart tänker du, hänger medaljen i sovrummet och slutar springa varje helg. Du kan milen under timmen, du är nöjd, det är höst och nu ska du ta det lite lugnt ett tag.

På jobbet har dina kollegor hört att du sprungit en tävling och frågar om du vill hänga med på en mil torsdagskvällar. Kul tänker du och noterar på torsdagen att många höga chefer är med i löpargänget. Trevligt sällskap, tänker du. Bra för familjen, tänker din partner. Dom hänger av dig efter några kilometer och du kommer in sist med blodsmak i munnen.

Du lovar dig själv att aldrig bli så här förnedrad igen. Du börjar springa två gånger i veckan. En gång tempo och intervaller ensam enligt LG Skoog, och så torsdagsrundan. Det ger resultat. Din GPS-klocka berättar att du nu snittar på 5.30/km utan att du egentligen fattar hur. Du gör milen kring 55 minuter beroende på dagsform. Du kommer inte in sist längre.

Några i löpargänget har sprungit Stockholm Marathon. När dom pratar om 'de sista tio' med ett speciellt tonfall så förstår du inte riktigt - vad hände med 'de sista 30'? Hur som helst så har du fått mer att göra nu på jobbet, och du märker att du klarar att hantera mycket stress bättre om om du springer på lunchen.

Du springer ett par kilometer två gånger i veckan och en mil i helgen. Någonstans blev löpningen en rutin och någonting som du måste göra för att må bra, men du vet inte riktigt när det hände. Det har gått lite mer än ett år sedan du började springa och är nu ganska vältränad. Du sover bra, har slutat feströka och har lagt ned det där med chips och en tunna Ben&Jerrys på fredagarna.

"De sista tio" ligger och lurar i ditt huvud. Förtiotvå kilometer. Du kan inte föreställa dig hur det skulle gå till. Men hälften? Tjugoen. Det låter inte helt omöjligt. Du googlar din lokala orienteringsklubb och ser att de arrangerar en halvmara med tidtagning och vätskekontroller. Tio plus tio blir tjugo - hur svårt kan det vara? Efter anmälan är gjord läser du tips från någon som heter Anders Szalkai om tempo och vätska och energi under en halvmara. Du provar en energigel i ditt milspår och förvånas över den vidriga sockersalta geggan.

Tävlingsdagen är du numera rutinerad. Du är bland ortens löpare och det är hej hej hela tiden. Du vet att du måste ta det lugnt för att fixa 21km, men det är inte så lätt när du ser 30-åringarna blåsa iväg. Med hjälp av energigel och några minuters paus vid vätskan på 15 kilometer så kommer du i mål på din första halvmara på strax under två timmar. Din partner står i målområdet och kramar om dig.

Det gör ont överallt i kroppen men det här är en av dina finaste dagar. Du har gjort dig till en löpare.