...lidande är frivilligt. Det är en ultralöpares mantra. Jag hade ingen aning om att jag en dag skulle springa ultra.

Jag började träna för 10K. En dag kunde jag springa 10K utan att bli trött. Började tänka. Kunde jag springa 20K? Ett halvmarathon. Och det gick att göra. Nu måste jag prova 42K. Ett maraton. Inte så svårt, överraskande.

Så jag gav mig på den första ultradistansen, 50 miles. Inte så farligt, faktiskt. Så då försökte jag mig på den klassiska 100miles. Den som är så helt omöjlig.Och jag kom i mål. Efter 24 timmar och lite till. Och det var hårt. Riktigt hårt.

Så nu är jag en 'hundramiler'. Efteråt tillbringade jag två dagar i fosterställning. Och jag gör det igen våren 2018. Den här gången kommer det att gå bättre. Jag kan läsa mig själv bättre, jag vet vad jag har framför mig. Jag vill göra det här igen. Det är helt vansinnigt.

Under en helg med 20-talet andra ultralöpare inser jag att den här upplevelsen inte kan delas med andra. Jag var i en grupp där alla förstod varandra, men ändå saknade sätt att kommunicera det, men inte heller hade något behov av att göra det.

Ultralöpning lämnar dig rå, sårbar, oslagbar och ödmjuk. Acceptera smärtan och bli en del av den. Fortsätt. Stanna inte förrän du är framme.