Den klassiska Hollywood-dramaturgin är en nästintill mekanisk struktur. På filmskolan var det Act 1, Act 2 och Act 3 med väldigt tydliga regler för vad som skulle hända i varje del. Efter att förstått mekaniken är det väldigt svårt att hitta filmer som överraskar.

Actionfilmer är banala i sin dramaturgi.  Andra spelar på förväntningarna och vänder ut-och-in på strukturen, som Memento, där huvudkaraktärens unika personlighet driver dramaturgin. Men man kommer inte ifrån strukturen. 'Det var en gång..."

Den västerländska 'Hollywood-dramaturgin' har blivit ohyggligt framgångsrik och skapat en global USA-influens, primärt genom Disney's sagor - allt berättande utgår från hur vi lever. Det är ingen slump att vi hittar Disney's karaktärer från filmerna med ett McDonalds 'Happy Meal' globalt.

Vår berättelser leder oss i verkligheten - de ger handlingskraft  och handlingsutrymme. Det är vår kultur - hur vi lever tillsammans - som berättelserna manifesterar.

Ondska och elakingar, en hjälte som tvingas göra hemska saker för det goda. Ändamålen helgar medlen, eller hur var det... vår judeo-kristna värdegrund har en ständig strid mellan ont och gott.

Inte konstigt då, att de österländska berättelserna har ett fundamentalt annorlunda upplägg - en annan dramaturgi, underliggande filosofi och idé.

I den österländska dramaturgin hittar vi Ki-shō-ten-ketsu med fyra delar och Jo-ha-kyū, som grovt kan översättas till  "beginning, break, rapid"

Jag började förstå det hela med hjälp av Mono no Aware. Någon direkt västerländsk översättning finns inte; det är en känsla, ett sätt att närma sig livet, med en vördnad inför det förgängliga.  

Den som inte är uppvuxen i en kultur med sensibilitet kring mono no aware får problem att ta till sig film, teater och litteratur. Vi söker hjälten, skurken och hotet, men vi hittar sällan något så entydigt enkelt i filmerna.

Japanska Studio Ghibli lyckades på något sätt jämka den japanska berättartraditionen så att även 'västerlänningarna' kunde ta till sig det. Resultatet blev ett antal storslagna anime-filmer; Castle in the sky, My neighbour Totoro, Princess Mononoke, Porco Rosso, Spirited Away...

Jag tror vi är less på prinsessor och hårda killar med automatvapen. Det går inte att banka ut så mycket nytt ur vår klassiska västerländska dramaturgi - ett till bankrån, en till kärlekshistoria med svek och förbjuden passion, en till ond organisation som vill förslava mänskligheten.

Nu ser vi oss om efter nya sätt att berätta och jag är ganska säker på att ett lugnare vördnadsfullt anslag kring mono no aware ger en väg framåt. Det finns filmer som redan provat med stor framgång; Bladerunner, The remains of the day,  Amelie från Montmartre.

En av mina absoluta favoriterfilmer är Never let me go baserad på en novell av japanen Kazuo Ishiguro och mästerligt berättad som film av manusförfattaren Alex Garland - som även skrev manus till Ex Machina.