Tidigare skrev jag det mesta på engelska.  Engelskan gav mig ett språk som inte var belastat av situationer och historia. A clean slate.

Underbart, då, att när man lever med ett språk så färgas det långsamt av verkligheten, upplevelserna - språket får mening, signifikans och känslor. Och sedan är man tillbaka där man började. Fast utan sig själv. Utan modersmålet. Det enda språk där jag kan nyansera varje mening, leka med rytmen, detaljkänslan. Röra mig från det grandiosa till det absolut eländigaste med precision och trygghet. Det språk jag fullkomligt hatar och älskar.

Så nu blir det på svenska. Det är tungt och känslorna flimrar när jag skriver. Varje ord med sin historia, sitt sammanhang. Hångla. Spännande ord som kittlas. Trasig. Som gör ont, som sårar och förminskar.

Så jag skriver nu, skapar min historia, berättar mig in i framtiden. Söker ett språk och uttryck som är genuint. För vem som helst att läsa. Write it and own it. Den enklaste handlingen.

Varför inte en anteckningsbok? Jo då, sida upp och sida ned. Det finns det. Många anteckningsböcker. Men här är jag exponerad. Tror visserligen inte att någon kommer att läsa den här texten. Den är inte skriven för någon annan än mig själv. Men du läser den nu. Märkligt. Och jag läser på nätet, många andra som skriver. De skriver med ett syfte, ett mål och en agenda.

Homo narrans. Den berättande människan.

Det stör mig att vi saknar ett bra ord för engelska Narrative. 'Story' är nära men ett lånord. På svenska blir översättningen "idébild" eller "tolkningsmodell". Nära ordet 'discourse'. Narrative existerar i en värld skild från... det som kan beskrivas på svenska.

Jag skapar min egen berättelse. Kan man göra det? Ingen människa en ö.  Äger vi vår egen berättelse, eller finns den bara i sitt sammanhang. Just nu söker jag ord som är på riktigt, texter och berättelser jag skapar.

Hemingway quote

/magnus

Omslagsbild Luca Galuzzi - www.galuzzi.it